Mötesplats 2020 försöker bekämpa fattigdom och social utestängning. Med hjälp av folkbildning jobbar de för att socialt och ekonomiskt utsatta människor ska närma sig ett oberoende i fråga om jobb eller studier. Bilderna i detta galleri är tagna av deltagarna på berättarcirkeln, som är en del av Mötesplats 2020.
 |
Foto: Anders Andersson
Att bara ha en vän i livet, är rikedom. Lija är min bästa vän och mitt absolut bästa stöd. |
De hemlösas egna ord
Anders har levt i hemlöshet i stora delar av sitt liv. I
berättarcirkeln har han fotograferat och skrivit
ner sin livshistoria. Ett utdrag:
Tänk, man är en enda spermie av miljontals som blir
befruktad av ett enda ägg. Det finns inte ett enda lotteri i världen med så
svåra odds. Snacka om att livet är en gåva som en fått till skänks av vår moder
JORD och vår far i HIMMELEN. Jag kan väl tänka att med facit i hand är det lite synd att jag inte kom på det tidigare. Men där är människor som inte kommer
på det alls. Plötsligt händer det, BOMMMMMMMM. Här är jag. VARFÖR då kan man
fråga sig. Jo, för jag skall den tiden jag har kvar här på JORDEN försöka få
andra systrar och bröder som har en brokig vandring här på jorden att inse att
livet är den finaste gåva man kan få och tiden vi går här är begränsad och det
finns verkligen massor av glädjeämnen och ett av de finaste är KÄRLEKEN till
Livet. [...]. Det finns
ett Kinesiskt ordspråk som lyder: Den som planterat ett träd har inte levt ett
liv förgäves. Så kan jag så ett frö till nykterhet med denna historia så är jag
helt nöjd. För att leva ett nyktert liv är verkligen en fröjd. Att skriva är
ett bra sätt att göra sin röst hörd.
 |
| Foto: Christer Bryland |
 |
| Foto: Christer Bryland |
Hem
Heim
Retro
Home
Espalda
Maison
Дом
Casa
 |
| Foto: Christer Bryland |
 |
| Foto: Christer Bryland |
Kent Hurtig har många gånger varit nära att bli bostadslös. Han har upplevt det fallerande systemet. Genom Berättarcirkeln har han kunnat utveckla sitt intresse för fotografering ytterligare och funnit något betydelsefullt att göra. Ett utdrag:
 |
| Foto: Kent Hurtig |
För att bibehålla nykterheten behövs det att man ändrar
sitt liv ganska ordentligt. Det går inte att bara skruva korken på flaskan och
tro att nu är allt bra, det man då upptäcker är att hela livet saknar mening,
man sörjer sin bäste vän dvs alkoholen. Detta har erfarenheten lärt mig [...]. Fotografering är ett gammal intresse som jag gärna
skulle vilja utveckla vidare. Fick hjälp på behandlingshemmet om vilka kurser
som fanns att söka och som inte kostade för mycket. Det visade sig finnas
kurser i både foto och bildredigering på ABF som var helt gratis, jag anmälde
mig till bägge kurserna och har gått där någon månad nu. Mitt liv förändrades
över en vecka, plötsligt hade jag något meningsfullt att göra, något jag ser
fram emot varje vecka. Fantastiskt hur så lite kunde betyda så mycket för en
missbrukare som jag. Undrar varför det tog mig tjugo år att upptäcka detta [...].
Nu när jag äntligen håller på att få lite ordning på
mitt liv kommer en massa tankar fram. Hur kunde det gå så galet att jag, just
jag blev en alkoholist. Min bild av en alkoholist är en skamfilad figur som
sitter på en parkbänk och dricker vin. Jag hade ju både arbete och bostad,
visste kändes det ibland som om jag drack lite för mycket, men någon alkis var
jag ju inte. Inte ens när jag började morgonen med en återställare tyckte jag
något var fel. Men att det var något fel blev jag varse om när jag efter flera
varningar blev av med mitt jobb. Många besök på beroendecenter och
behandlingshem blev det också innan jag till slut fattade att fortsätter jag
dricka så överlever jag inte [...]. För närvarande mår jag ganska bra, men måendet är
väldigt skört.
Jag är Carina Clarén
51år. Jag bor i Malmö. Bilderna är tagna från den verklighet jag, min make
& vår hund levde i under många år som bostadslösa. I husvagnen hade jag en
skylt som jag skrivit: ”BÄTTRE BO I EGET HEM PÅ HJUL ÄN I NÅGON ANNANS SKJUL.”
I debattartikeln, Att betraktas som mindre värd, som publicerades av Kvällsposten 2002-03-04, skrev Carina om sin dåvarande situation. Ett utdrag:
 |
| Foto: Carina Clarén |
"Jag
är trött på att knuffas omkring, på att bli betraktad som spetälsk av min
omgivning. Det syns inte något särskilt på mig att jag är bostadslös och bor i
husvagn. Jag ser ganska trevlig ut, till och med. Säger människor. Jag
uttrycker mig på samma sätt som jag skriver, med en någorlunda hyfsad svenska.
Vi har varit bostadslösa i ungefär tio år, under dessa har vi haft två
bostäder. En lägenhet som vi hyrde i andra hand av socialen. I den bodde vi ett
år, elva månader och två veckor. Att vi sades upp från vårt kontrakt med
socialen fjorton dagar innan vi bott där i två år, är väl en ren”slump”?
Lagen
säger att andrahandskontrakt ej får vara längre tid än två år. Därefter är
hyresgästen berättigad till ett förstahandskontrakt. För det var väl inget som
socialen gjorde medvetet? Jag menar – det är väl förhoppningsvis ingenting som
görs regelmässigt? Men vem kan kontrollera det? Det är ju närmast omöjligt att
överklaga socialens beslut, numera. Orsaken
till att vi sades upp påstods vara att vi hade varit störande.
Men ingen av grannarna ansåg att vi hade stört dem. Detta är de som bodde där
samtidigt med oss villiga att skriva på en lista om, än i dag, två år senare!
Så gott som alla bor kvar. Vi valde att lämna Malmö då och fick hyra ett litet
hus med trädgård i Vollsjö. Socialen betalade en och en halv hyra och
uppehälle, samt flyttkostnader. Därefter skulle vi kontakta socialen i Sjöbo.
Men det gjorde vi aldrig. Vi försörjde oss på att öppna loppis. Min man ställde
helt enkelt ut prylar utmed vägen och hade en liten bod på gården som butik.
Efter ett och ett halvt år sades kontraktet upp av oss, på hyresvärdens
begäran, för huset skulle säljas. Vi hade då velat tillbaka till Malmö en tid,
så det var inget svårt beslut. Vi lyckades dock inte få någon ny bostad, och så
blev det tält och kojor, tills vi fick den här husvagnen av en företagare. Allt
han ville var att vi skulle föra bort den från stället den stod uppställd på.
Det var i mitten av augusti 2001.”
 |
| Foto: Carina Clarén |
Så här såg det ut på
”riktigt”. Så här ser det fortfarande ut i Sverige idag, det svenska folkhemmet
finns inte längre. Det här problemet är ändå större idag. Fattigdomen syns på
gator och torg överallt. Bostadslösheten och utanförskapet bara ökar. Jag tycker
mig se, kanske är det jag som är lite för mycket konspirationsteoretiker men
det ser ut som om misären är en ekonomisk tillgång för vårt samhälle. De
hemlösa skapar arbetstillfällen. Företag som tjänar pengar på härbärgen och
kommuner som köper tjänster av dessa. Är det så svårt att se till att alla
människor är berättigade till ett hem som är människovärdigt? Jag, som är
uppfostrad i ” det svenska folkhemmets anda”,känner skam i att vi har det här
problemet år 2012. Idag är mitt liv annorlunda. Jag har lyckats ta mig ifrån de
livsvillkor som jag hade då dessa bilder togs. Jag har ett boende och jag har
valt att möta varje dag nykter och drogfri sedan augusti 2011.
Clarén, C. (2002). Att betraktas som mindre värd.[Publicerad
i Kvällsposten 4 mars, 2002.]
 |
| Foto: Lars Mårtensson |
 |
| Foto: Lars Mårtensson |
|
 |
| Foto: Christer Bryland |
|
|
|
|
|
|
|
 |
| Foto: Kenneth Nilsson |
